Om samverkan inom rehabiliteringsområdet

Behovet av samverkan mellan myndigheter/organisationer inom rehabiliteringsområdet är inget nytt fenomen. Det diskuterades redan i slutet av 50-talet. I SOU 1958:17 konstaterades att myndigheter i vissa situationer måste samarbeta för att på bästa sätt kunna stödja sjuka/skadade personer tillbaka till arbetslivet. Under de nästan 50 år som gått sedan dess har det hänt en hel del inom det här området.

Under senare år har en rad olika samverkans- och samordningsformer bedrivits mellan olika aktörer inom rehabiliteringsområdet. Dessa har syftat till att motverka gränsdragningsproblem och att förbättra samordningen mellan olika aktörer. Genom de så kallade Finsam- och Socsam- försöken har finansiell samordning prövats. Samverkan inom rehabiliteringsområdet (Frisam) har sedan år 1998 bedrivits enligt vissa riktlinjer.

Samverkan bedrivs alltså numera mellan flera myndigheter/ organisationer och på många olika geografiska och hierarkiska nivåer. Samverkan utövas i det dagliga ordinarie linjearbetet mellan medarbetare på exempelvis arbetsförmedlingen och försäkringskassan såväl som i andra former, exempelvis finansiell samordning.

Det sistnämnda är en samverkansform som infördes den 1 januari 2004. En sådan samverkansform kräver åtminstone på strukturell nivå, en annan organisering än den som förekommer i ordinarie linjeverksamhet. Oavsett formen har all samverkan individen som fokus. Samverkan på organisationsnivå bedrivs endast för att underlätta samverkan på operativ nivå. Enligt tidigare utredningar uppgår målgruppen som är i behov av samverkansinsatser till ca fem procent av befolkningen i förvärvsaktiv ålder.